Idag skulle vi äntligen få Tindras bula, som hon haft i bakhuvudet sedan väldigt tidig ålder, undersökt ordentligt. Vi har fått utlåtande av flera olika läkare som sagt att det med största sannolikhet inte är något att oroa sig för men för att utesluta alla tvivel skulle vi göra ett ultraljud. Men dagen började precis som de flesta andra dagar gör här hemma med en busig liten 14-månaders tjej. Dvs, vi åt frukost och Tindra busade.
God morgon!
Tindra vägrar fortfarande gå eller stå på egen hand men att klättra på precis allt det är hon helt orädd för. Pallen i köket har blivit något av en favorit till hennes föräldrars fasa. Glömmer vi någon gång att stänga grinden till trappan så ser Tindra det DIREKT och kryper dit i ett fasligt tempo för att ge sig på att klättra uppför trappan.
Tindras eviga klättrande på pallen har resulterat i att vi vänt upp och ner på den men den var lika spännande (om inte mer) för det tyckte Tindra och brukar klättra in i den och sätta sig mitt i.
Busungen rider på mammas rygg som jobbade hemifrån idag eftersom vi skulle till läkaren.
Så var det då dags för läkarbesöket och ultraljudet. Det hela började bra med att vi fick vänta i ett jättefint väntrum bara för barn med massa leksaker och sedan fick komma in i ett udnersökningsrum specialanpassat för barn och med film i taket.
Leksaker och film hos läkaren.
Tyvärr urartade det hela så fort läkaren kom in. Hon var märkbart väldigt stressad vilket resulterade i att hon hälsade haffsigt så att vi inte hörde vad hon sa och utan att så mycket som säga ett ljud till Tindra eller förklara för oss vad som skulle ske så tryckte hon gel i huvudet på Tindra och tog bryskt tag i henne tryckte ner henne på sängen. Tindra blev direkt väldigt orolig, skrämd och ledsen och började storgråta. När undersökningen inte gick som läkaren tänkt med en gång sprang hon plötsligt ut ur rummet och mumlade något irriterat. Vi fattade ingenting. 10-15 sekunder senare kom hon tillbaka med en annan person som fick hjälpa till att hålla Tindra. Till slut blev den hemska läkaren iallafall klar med menade att bulan inte var sammanväxt med skallen så det skulle inte vara något farligt men hon skulle undersöka bilderna mer senare och återkomma till läkaren som remitterat oss till ultraljudet. Sen nämnde hon att gelen var vattenlöslig och gick att tvätta bort och det fanns servetter om vi ville ha och sen försvann hon. Återigen satt vi ensamma och förvirrade där i undersökningsrummet och undrade om vi kunde gå nu eller vad som egentligen hände. Det hela slutade med att vi kände oss så illa behandlade att vi rapporterade läkaren till patientnämnden. Vi kan ha överseende med att läkare är stressade med med hade hon bara tagit sig 1 minut extra på att berätta vad som skulle hända och hälsat på Tindra så hade vi antagligen sluppit ha en vettskrämd liten flicka att trösta.
Efter läkarbesöket åkte vi ut till Toftanäs för att handla lite och Tindra fick prova campingstolar i en sportaffär. =)
